Stormen som slog omkull Åland

Stormen som slog omkull Åland

En kombination av omständigheter och prioriteringar har gjort att det varit dött här på bloggen ett tag – igen. Rekordstormen Alfrida kom och dundrade över Åland med full kraft. Vi hade tur och klarade oss väl (nedre bilden). Inga skador på byggnader, förutom barnens kiosk som blåste iväg. Vi behövde dessutom bara sova borta en natt, för att sedan kunna återvända till ett hus med el. Uppkoppling fick vi vänta längre på. Andra blev utan ström flera veckor. Förödelsen i de åländska skogarna är på många håll total. Runtomkring oss är det inte sig likt; skogen är inte säker att vistas i (övre bilden) och utsikten bjuder numera på några för oss helt nya vyer. Jag har ju skrivit om kärleken till Åland tidigare, nu föddes en ny text:

Jag längtar dit, där grönblåa vågor
sin färg av algerna fått.
Där jäsande halvdöda bottnar
grumlas då jag tar ett dopp.

Jag längtar dit, där fiskarna guppar
stilla med magen mot skyn.
Där plastpåsar sköljer med strömmen
och glasskärvor göms ömt i dyn.

Jag längtar dit, där stormarna härjar
där skog omfamnas av brand.
Där torkan får oss att hungra
och vi kärt håller vår egen hand.

Men ÄR det dit, som jag längtar?
Eller är det kanske tvärt om?
Har jag öppnat ögon och hjärta
tack vare förändringens vindar som kom?

Är det nu vi förändrar tillsammans,
Ställer om så vi uppnår balans?
Verktyg och kunskap finns redan,
så vi verkar ju ha en bra chans.

Hur ser framtiden egentligen ut för de ställen vi idag längtar till? Och för oss? Har du tänkt göra någon förändring 2019?Jag märken en skiftning i det sociala klimatet. Ovanstående dikt delades 24 gånger då jag lade ut den på Facebook. Det låter kanske inte som så mycket, men man ska jämföra det med tidigare.  Då var det ungefär min mamma och kanske någon till som klickat på gilla-knappen när jag delat ”rädda-världen-inlägg”. Och någon delning kom inte på fråga. Det inger ju en aning hopp.

Inga kommentarer

Skriv en kommentar